Tai Chis historia

Tai chi har utövats i Kina i minst 800 år. Träningsformen har utvecklats ifrån Qigong, som i sin tur har flera tusen år på nacken. När man i väst tänker på Tai chi så är det äldre människor som utför en slags gymnastik i ultrarapid som är den gängse bilden. Den bilden är inte osann. Kinas parker är fyllda av personer som tränar Tai chi som en form av morgongymnastik. Men det är i grunden en kampsport som faktiskt kan vara ganska våldsam. Det vi i väst får se av den delen som är kampsport är ofta en ganska begränsad del.

Tradition av hemlighetsmakeri

Det finns nämligen en stark tradition av hemlighetsmakeri i Kina när det gäller kampsporter som kung fu och tai chi. Ofta har en viss by eller en viss släkt utvecklat en viss form som sedan hållits hemlig för alla utanför just det sammanhanget. Orsakerna är flera. Dels för att bevara sina överlevnadsstrategier under en hård tidsålder. Dels att för att kunskapen inte skulle hamna i fel händer. Det här var länge det som gällde inom kampsport, innan den nya tiden med Mixed Martial Arts kom. Man får nu lära sig farliga tekniker ganska tidigt, och även tävlingsformen kan vara ganska farlig. Detta tydliggjordes bland annat när kampsportaren Mad Dog var nära att bli blind efter upprepade slag mot ögat.

Att kunna undvika konfrontation

Visst finns det inslag av romantisering kring gamla kinesiska och japanska kampsporter. De har också i mångas ögon fått sig en ”reality check” i och med den nya tidens kampsport, där mer eller mindre vad som helst tillåts inom ultimate fighting-buren. Där anser man ha bedömt vad som funkar och inte. Men det finns många faktorer att väga mot varandra när en kampsports funktionalitet ska bedömas. I verkligheten är förmågan att kunna välja när man ska utsätta sig för fysisk konfrontation och inte väldigt viktig. Många som kommer ifrån den testosteronstinna MMA-världen har visat sig väldigt lättprovocerade utanför ringen, och då motverkas ju syftet en hel del.